Längre intervju med iransk-svenska konstnären Atoosa Farahmand för tidskriften 20-tal, i november 2023
Läs mer om mig här.
All in JÄMLIKHET
Längre intervju med iransk-svenska konstnären Atoosa Farahmand för tidskriften 20-tal, i november 2023
Närmanden utmanar nidbilden av våldsamma och kontrollerande män som bröliga och obildade snubbar med tribal-tatueringar och en fatöl i näven.
“ETC bad filmkritikern Ida Therén ge en guidad tur till hur lesbiska och transpersoner tar ny plats i Hollywoods produktioner – och hur det hela började.”
– Jag tycker att det är fruktansvärt obehagligt att vara ens i närheten av människor som är alkoholpåverkade.
Folk tror ofta att Camilla Hamid inte dricker bara för att hon är muslim, men hon är noga med att påpeka att det är ett beslut hon har tagit på egen hand.
När hon var liten skilde sig hennes föräldrar och mamman blev helt ensam med fyra barn, vilket gjorde barndomen svår. Pappans ohälsosamma relation till alkohol var en stor anledning till skilsmässan.
Själv behöver jag arbeta i olika tempon, beroende på var i månadens hormonnivåer jag befinner mig: ibland har jag mycket energi, andra dagar vill jag helst ligga hemma och vila. För att prestera på topp behöver jag också vara i kontakt med mina känslor och min intuition. Det går inte bara köra på med logiken och hjärnan eller att använda adrenalin som bränsle, som en ”supermänniska”.Att meditera och umgås med andra kvinnor är lika viktigt för min effektivitet som att bara köra på, att tävla och vinna, allt det som anses bra i ett mansfokuserat samhälle.
”Resenärerna” bildar en praktisk och filosofisk karta kring hur våra liv påverkas av vår uppväxt — och hur olika beslut kan öppna helt olika dörrar, även om vi aldrig helt kan fly från vår bakgrund. Särskilt intressant blir det i skildringen av de svarta personerna, där förändringen är enorm – från en tid av sittstrejker och öppen rasistisk segregation till slutet av bokens tidslinje där USA har en afroamerikansk president och landet – i alla fall på pappret – inte sanktionerar rasism.
“Boken är en intelligent, känslomässigt stark och skickligt berättad påminnelse om hur vi alla bär på olika versioner av verkligheten och om hur våra öden flätar oss samman på de mest oväntade vis. Men framför allt om hur vi inte kan springa från vårt förflutna, där barndomstrauman såväl som kultur– och klassbakgrund påverkar oss långt in i vuxen ålder.”
Jag träffade bakningsexperten Camilla Hamid och pratade om hennes uppväxt, och framgångarna som baknings-bloggare.
Morrison har varit en stor inspiration för flera generationer av amerikanska skönlitterära författare, inte minst inom den afroamerikanska kulturen där hon agerat mentor och lärare för många i dag välkända namn. Att föra vidare ett arv var en viktig handling för Morrison, som såg det som en del av sitt uppdrag att – för någon som lyckats inom sitt konstnärskap – kunna dela med sig av sin kunskap och hjälpa andra. ”Minns bara att ditt riktiga jobb är att om du är fri, måste du befria någon annan. Om du har lite makt är ditt uppdrag att stärka någon annan”,
Nathacha Appanahs prisbelönta roman ”Våldets vändkrets” behandlar i romanens form den sköra gränsen mellan att vara inne i samhället och utanför, att vara medborgare eller illegal.
”Jag ville inte att han skulle pussa mig. Säg till honom mamma!” Vi vuxna skruvade på oss. Skulle vi behöva störa ordningen och behöva säga till en vuxen man om en sådan småsak. Det vore ju pinsamt, tyckte vi. Men så insåg jag att det här var som ett test, för min dotters förtroende för mig.
“På samma sätt som vi borstar tänderna eller går på toa och torkar oss måste vi rensa vår hjärna. Meditation är som att hälla sina tankar genom ett filter, där de stora klumpiga bitarna som jobb eller gamla saker som vi inte har tagit tag i ordentligt blir filtrerade”, säger Sah D’Simone.
Trots de präktiga åsikterna blir serierutorna aldrig torra, utan balanserar hela tiden på en fin gräns till det moraliska och inte sällan långt bortanför ”den goda smaken”. Ibland vet jag inte om det är äckligt, roligt, eller bara sjukt.
I Alkisbarn slungas vi mellan resonemang kring skillnaden mellan självkänsla och självförtroende, tjafs med Zlatan och matchfixande inom fotbollsklubbarna. Det är väldigt fint hur han på ett lättbegripligt sätt beskriver hur många som är uppväxta i missbrukarhem skapar fiender och överfokuserar på prestation, och jag blir lite rörd mot slutet när han längtar efter att inte bara höra ”vad stark du är” utan också: vad svag du är.
Att vara barn till en ogift mor. Jag tvekar över att skriva det här, som för att skydda henne. Skammen, vi burit genom generationer. Den svenska hederskulturen, bara några decennier bort.
Vi får komma den komplexa upplevelsen av att vara svart i USA nära, utan att det blir vare sig sentimentalt eller exotiserande. Leva oss in i hur huvudpersonen känner, när den vita klasskompisen inte fattar varför Starr blir sårad när hon säger slapp-rasistiska saker ”på skoj”.