Bokrecension: Natacha Appanah - Våldets vändkrets - Svenska Dagbladet (okt 2018)
Nathacha Appanahs prisbelönta roman ”Våldets vändkrets” behandlar i romanens form den sköra gränsen mellan att vara inne i samhället och utanför, att vara medborgare eller illegal.
Vi befinner oss på Mayotte, den lilla franska ön mellan Madagaskar och Moçambique som sedan 2014 tillhör Europeiska Unionen. Moïses mamma är en av alla de som kommer till Mayotte, ett lokalt Eldorado dit angränsande öbor flyr, med drömmen om Europa. Hon är en fattig tonåring som tror att det faktum att Mos ena öga är grönt betyder att han är besatt av djinner och bringar olycka. Hon ger spädbarnet till den vita franska sjuksköterskan Marie som drabbats av psykisk ohälsa på grund av sin ofrivilliga barnlöshet. Maken som tog med Marie till sin hemö Mayotte har dessutom lämnat henne.
En av de olika berättarrösterna säger: ”Det hände att jag hoppades när det var det där med den lille syriske pojken som spolades upp på en turkisk strand. Jag tänkte att någon, någonstans, skulle minnas den franska ön och säga att också här dör barn på stränderna.” Och boken innehåller också en varning: ”Folk säger att om det fortsätter, om franska staten inte gör något, är det de från Mayotte som själva kommer att ta ansvaret för sitt öde och slänga ut alla illegala invandrare och brottslingar”.
Dess ämne är alltså brinnande aktuellt – även om det hela utspelar sig i en annan del av världen så är ämnet Europa och vår världsdels ansvar för den pågående flyktingkrisen.
Mo växer upp med känslan att han inte riktigt passar in hos Marie där han får franskbröd med Nutella till frukost och läser favoritromanen ”Pascal och floden” bland eukalyptusträden och kokospalmerna. En del av honom känner mer hemhörighet med de många papperslösa som i allt större utsträckning befolkar ön och får kåkstaden Gaza att växa fram över det som en gång var ett grönskande fält.
Mo är en av de som har en framtid tack vare att en vit kvinna satt sin signatur på hans förfalskade födelseattest, men han saknar tillhörighet med ett land, ett folk, en kontakt med sitt ursprung. "Jag ville inte längre veta av det där skyddade livet, det där vitinglivet, de där vitingkläderna, den där vita musiken som inte hänrycker och tar en någonstans . […] Jag ville svettas en svart människas svett”.
Han är knappt femton år när Marie dör och han blir snabbt en del av Bruces brutala barngäng i Gaza, en egen värld men samtidigt en allegori för den internationella epidemin av utanförskap. ”Gaza det är ett våldsamt no man's land där gängen med småungar som är höga på syntetiska droger styr och ställer. Gaza det är Kapstaden, det är Calcutta, det är Rio. Gaza det är Mayotte, Gaza det är Frankrike.”
Tillhörigheten som Mo har drömt om får ett högt pris, han tar droger, hjärntvättas och utsätts för sexuellt våld. Det slutar med att Mo skjuter ihjäl Bruce. Det är upptakten till mordet – som introduceras tidigt – som utgör huvuddelen av handlingen.
Språket i ”Våldets vändkrets” är levande, fullt av helgjutna metaforer. Den är lättläst men har många lager. Politiska poänger vävs naturligt in i handlingen utan att de känns sökta. Nathacha Appanahs familj har indiskt ursprung och hon är uppväxt på Mauritius, men hon bor sedan tjugo år i Paris. Tidigare har hennes roman ”Den siste brodern” publicerats på svenska.
”Våldets vändkrets” handlar om drömmen om Europa, men även om att hitta sig själv, ett sökande som får flera lager av mening i det ibland kallas ”mellanförskapet”, där ursprung och nationalitet ligger i gränslandet mellan flera olika grupper. I takt med att världen blir alltmer global breddas floran av erfarenheter. Samtalet om hur vi ska hitta våra egna identiteter, mellan normerna är nödvändigt, för mötet mellan kulturer kan innebära konflikt men också kraft. I den diskussionen har den här vackra och komplexa romanen mycket att tillföra.
