Bokrecension: Aleksa Lundberg - Bögtjejen - Svenska Dagbladet (okt 2018)
Med imponerande mod och ärlighet berättar skådespelaren Aleksa Lundberg om sin transerfarenhet. Ida Therén läser tårögd om mobbning och våld – i en bok kan komma att betyda för unga transpersoner i dag vad "En komikers uppväxt" betydde för unga homosexuella på 1990-talet.
Redan som femåring pussar Aleksa Lundberg, då kallad Mattias, sin killkompis. Innerst inne vill hon vara som de andra tjejerna med svallande hår i tofs, klänning och glittriga bokmärken. Omgivningen, särskilt inte den fysiskt våldsamma pappan, accepterar inte det normbrytande beteendet från vad han betraktar som sin son. “Genom tonen i pappas röst, det där uttrycket av äckel, förstod jag att ’såna där’ måste vara några alldeles förfärliga.“ I tonåren beslutar Lundberg sig för att ta hormoner och genomgå en könskorrigering för att utsidan ska spegla hur hon känner inuti, och Mattias blir Aleksa.
Jag är tårögd nästan hela första halvan av Aleksa Lundbergs memoarer “Bögtjejen”. En hel uppväxt av mobbning, våld och en omgivning som inte alls vill eller kan visa förståelse och medkänsla, destilleras till korta, kärnfulla meningar. Varenda ord känns som om det slitits ur hjärtat, genom en öppen hals och ut på pappret. Reflektioner varvas med anekdoter och berättelser kring vägen från att känna sig helt fel i sin kropp till att börja älska och respektera sig själv.
”Bögtjejen” är också en genomgång av hur synen på transpersoner i Sveriges offentlighet har ändrats, från Christer Lindarws tidiga shower i början på 1980-talet, tills idag när skådespelerskan Aleksa Lundberg står på scener som Dramaten. “Samma år jag föddes, 1981, stod alltså en modig ung man i drag på Hamburger Börs framför en heteronormativ publik och visade sig sårbar i all sin queerhet. Det kan vara ett av de starkaste ögonblicken som jag, i efterhand, har bevittnat.”
Aleksa verkar inte vara intresserad av att skriva en pamflett eller ett tvärsäkert manifest om transfrågor. Istället väljer hon att gå flera steg djupare, med imponerande mod sauterat i sårbarhet och ärlighet. Hon kör 150 kilometer i timmen in i minerade ämnen som huruvida hon ångrat den egna könskorrigeringsoperationen, sin egen sexuella läggning – hon går från att bara attraheras av otillgängliga machosnubbar till att bli ihop med transkillen Nino Ramsby (som Lundberg trodde var tjej när de först träffades). Hon skriver också om sina egna rädslor och fördomar: ”Successivt byggdes en internaliserad rädsla för andra transpersoner upp. Jag ville passera i heterosammanhang, och all sammanblandning med den övriga HBTQ-gruppen äventyrade mina möjligheter. En period var jag näst intill homofob.”
Precis som Aleksa vägrat ändra sin röst till helt feminint kodad för att istället behålla det stora spannet med både ljusa och mörka toner är hon inte heller rädd för att visa på komplexiteten i transupplevelsen. Eller för den delen, hur komplicerat det kan vara att vara människa. Vi har ju alla potential att vara så många saker, långt bortom vad som förväntas utifrån vårt kön. Där kan transpersoner lära oss mycket, deras blotta existens ifrågasätter normerna och tvingar så kallade “cis”-personer att reflektera över vad som egentligen är självklart, utifrån våra medfödda könsorgan och hormonnivåer.
För den som inte vill halka efter är det lite som med diskussionen kring rasism – häng med, eller fossiliseras.
Idag är Aleksa Lundberg ett framträdande namn i samhällsdebatten. Hon skriver artiklar och har som första transsexuella person examen från Scenskolan. Liksom Saga Becker som fick sitt genombrott i ”Nånting måste gå sönder” har hon banat väg för svenska transskådisar.
Förändringen i samhällsdebatten har gått oerhört fort. Transpersoner var för bara några år sedan en marginaliserad och näst intill ignorerad grupp. Nu har kunskapen om deras livsvillkor börjat nå den breda massan. För den som inte vill halka efter är det lite som med diskussionen kring rasism – häng med, eller fossiliseras.
Jag vet själv med mig att transfrågor är ett ämne där jag inte har tillräckligt mycket kunskap och att läsa ”Bögtjejen” gjorde min värld lite större. Aleksa Lundbergs memoarbok har potential att bli för unga transpersoner vad ”En komikers uppväxt” var för unga homosexuella för tjugo år sedan. Jag rekommenderar den för alla som vill fördjupa sin förståelse för vad det innebär att vara trans, och för de som inte vill – ja för er rekommenderar jag den ännu mer.
