Kommentar: RIP Toni Morrison - Svenska Dagbladet (190807)
Toni Morrison är död. 1993 års Nobelpristagare i litteratur gjorde ett starkt avtryck i den amerikanska litteraturen, inte minst som en röst i den afroamerikanska historieskrivningen.
Publicerad 2019-08-06
En av de största samtida amerikanska författarna har gått ur tiden, 88 år gammal. Toni Morrison avled i New York måndag kväll amerikansk tid, efter en kort tids sjukdom.
Morrison har varit en stor inspiration för flera generationer av amerikanska skönlitterära författare, inte minst inom den afroamerikanska kulturen där hon agerat mentor och lärare för många i dag välkända namn. Att föra vidare ett arv var en viktig handling för Morrison, som såg det som en del av sitt uppdrag att – för någon som lyckats inom sitt konstnärskap – kunna dela med sig av sin kunskap och hjälpa andra. ”Minns bara att ditt riktiga jobb är att om du är fri, måste du befria någon annan. Om du har lite makt är ditt uppdrag att stärka någon annan”, brukade hon säga till sina elever när de gav sig ut på arbetsmarknaden.
Morrison själv växte upp i arbetarklasstaden Lorain i Ohio, mitt under den stora depressionen. Många var fattiga, men man var relativt fri från uttalad rasism, något som satte tonen för Morrisons syn på världen: ”Jag trodde att hela världen var som Lorain”. Pappan hatade vita efter att han som barn sett tre svarta män lynchas, medan mamman enligt Morrison själv var faderns motsats. Hon såg på alla som likar, oavsett bakgrund och hudfärg.
Som 34-årig tvåbarnsmor med universitetsexamen i engelska insåg Toni Morrison att romanen hon ville läsa inte existerade, och hon började själv skriva. Medan barnen sov på kvällarna satt hon uppe och skrev, även om det skulle dröja innan hennes debutroman gavs ut.
Efter att Morrison skilt sig från sin make arbetade hon under en period som redaktör för förlaget Random House i New York, där hon aktivt lyfte fram andra svarta författare och intellektuella. Hon var även med om att driva igenom ett paradigmskifte inom förlagsvärlden, som påverkar samhällsdebatten och historieskrivningen än i dag.
Hon var politisk under hela sitt omfattande författarskap.
Morrison mindes hur en vän hemma i Lorain hade sagt hur hon önskade att hon hade blå ögon, och det var den internaliserade rasismen Morrison ville lyfta fram i det som skulle bli hennes första roman, ”De blåaste ögonen”. Redan i debuten visade hon prov på det precisa, poetiska språk som skulle bli hennes signum.
1987 kom hennes mest kända och lästa roman, ”Älskad”, som handlar om en slav som tar livet av sitt eget barn. När romanen inte kom med bland de nominerade till National Book Award skrev 48 författarkollegor ett protestbrev till förlagsindustrin. Men Morrison fick sin revansch – kort därefter belönades ”Älskad” med Pulitzerpriset och 1993 tilldelades hon, som första afroamerikanska kvinna, Nobelpriset i litteratur.
Det politiska, med ett radikalt motstånd mot den vita hegemonin, var en ständig underton i hennes verk. Hon var sällan en bekväm författare för det vita etablissemanget; hon var politisk under hela sitt omfattande författarskap. Själv sade hon att: ”Jag har tillbringat hela mitt skrivande liv med att försöka säkerställa att den vita blicken inte var den dominanta i någon av mina böcker”.
Morrison var aktiv in i det sista, och i slutet av sitt liv fick hon motta flera priser. 2012 fick hon the Presidental Medal of Freedom av Barack Obama, följt av det prestigefyllda PEN/Saul Bellow Award for Achievement in American Fiction ett par år senare.
Morrison såg skrivandet som en fristad.
Tingens namn spelade en central roll i hennes författarskap, något Morrison själv härledde till hur slavarna som först kom till USA förlorade sina namn och fick nya tilldelade av sina ägare. Att ge varandra egna, personliga namn blev därför en motståndshandling. Morrison växte upp med att lyssna på föräldrarna som berättade traditionella afroamerikanska folksagor och spökhistorier som gått i arv genom generationer. På liknande vis blandade Morrison ofta in mytologiska teman i sina romaner.
Mot slutet av livet led Morrison av reumatism och såg skrivandet som en fristad från både fysisk smärta och känslor av bitterhet inför det förflutna. I en intervju med den amerikanska radiokanalen NPR berättade hon hur hon var full av ånger över vad hon själv gjort under sitt liv. Skrivandet var ett sätt att slippa undan de tankarna, sade hon. Skrivandet, som ett sätt att bli fri från kroppens begränsningar. Som hon uttrycker det, rakt på sak, i klassikern ”Solomons sång”: ”Om du vill flyga, måste du ge upp skiten som tynger ner dig.”
PUBLICERAD I SVENSKA DAGBLADET AUG 2019, LÄS HELA TEXTEN HÄR
