Lantz berättar att hon lägger lejonparten av sin tid på att oroa sig. För miljön, världen och (hypokondriskt) för den egna hälsan. Tills hon en dag blir sjuk. Först kommer en total utmattning följd av år av återhämtning. Och sedan: cancerdiagnosen. Boken börjar hon skriva redan innan beskedet, och förloppet i realtid skapar en intressant dimension: sjukdomen finns där hela tiden, bara ordlös. En påminnelse om hur vi alla är döende, trots att vi ofta glömmer det tills döden knackar oss i tinningen.