Debatt: Därför ammar jag mitt snart fyraåriga barn (Metro) 170627
När jag fick barn hade jag tänkt amma ett halvår. Det är så länge helamning rekommenderas. Men jag är glad att jag lyssnade på mitt barn, och fortsatte något vi båda trivdes med, skriver Ida Therén.
Varför ammar man en snart fyraåring? Ja, du. Det är en bra fråga. Det enkla svaret är ”varför inte”. Eller: för att vi båda trivs med det. Men eftersom vi lever i ett samhälle där normen, alltså det ”vanliga” ser annorlunda ut, kan jag förklara.
De som har forskat på människans utveckling har kommit fram till att den biologiska amningslängden är 2,5-7 år. Det är alltså så fiffigt att vi som djurart ammar ungarna ungefär så länge de har mjölktänder. Nu är det ju så fint, att människan är ett väldigt smart djur. Så för den som inte ammar, eller ammar kortare, är det inga problem. Vi har uppfunnit bra alternativ.
När jag fick barn hade jag tänkt amma ett halvår. Det är så länge helamning rekommenderas. Alltså, att bebisar inte får något annat än mjölk. Men jag är glad att jag lyssnade på mitt barn, och fortsatte något vi båda trivdes med. Att fortsätta amma i takt med att vi introducerade mat.
Idag ammar mitt barn bara några gånger i veckan. Det är ett mys, en tröst – amning utsöndrar oxytocin, må bra-hormoner. Men också näring.
Världshälsoorganisationen WHO rekommenderar amning i minst två år. Nej, det gäller inte bara länder där man har kasst vatten. Det gäller för hela världen. Livsmedelsverket och Socialstyrelsen i Sverige är lite mer vaga, och rekommenderar att bröstmjölk är en del av maten under ”barnets första levnadsår eller längre”.
Att amma längre än bebistiden har en rad hälsofördelar för barnet. Men också för föräldern: forskning tyder på att amning, särskilt längre än ett år, minskar bröstcancerrisken. Men i slutändan handlar det om en relation, mellan barn och vuxen. Det ska kännas bra för båda. Och vill man inte, är det självklart argument nog att låta bli!
Jag är av åsikten att de med bröst ska få göra vad de vill med sina kroppar. Det stora problemet, som jag ser det, är hur omgivningen bemöter oss. Med alla åsikter och fördomar, som baseras på okunskap. Många vill amma men tror inte de kan – ofta för att de inte fått rätt stöd. Tyvärr saknas uppdateringsplikt inom vården. Alltså, du kan plugga till läkare på 1970-talet, då kunskapen om till exempel amning var mycket mindre, och sen inte läsa en enda forskningsstudie. Och sen sitta här 40 år senare och ge nyblivna föräldrar råd om amning. Det är inte konstigt att många har lågt förtroendet för vården!
Många som ammar längre än normen möts av fördomar: Att de gör det för sin egen skull (det handlar om en relation, mellan två människor). Att det är något sexuellt (vem är det egentligen som är pervers som sexualiserar barns instinkter?). Att det påverkar pappans relation till barnet (anknytning skapas av lyhördhet och närhet, långt bortom matningsstunden). Är det inte märkligt att vi tycker att det är normalt att vuxna dricker kalvars dimjölk, men inte att barn dricker människomjölk?
Jag hoppas att du som läst det här ska öppna ögonen och inte döma någon för att den gör det som känns bäst för den och deras barn.
Vi är många som ammar våra barn längre än normen. Men ofta syns vi inte, för vi gör det bara hemma.
Det är en viktig jämställdhetsfråga. Att den som har bröst själv ska få bestämma vad de vill göra med sin kropp. Andra har två val: stötta, eller hålla tyst.
Ida Therén, frilansskribent
