Bokrecension: Barbro Högberg: Med ögon känsliga för grönt (Svenska dagbladet) 1706610
Redan som liten ville Barbro Hörberg bort. Från jantelagen, från Sverige. Från den borgerliga familjen. Hon åkte till Frankrike, arbetade som au pair. Snart satsade hon på musiken. Började teaterskola i Sverige men tröttnade på sexismen inom teatern, där gubbsjuka män hade makten att göra som de behagade med de unga skådespelerskorna. Hon började skriva låtar om hur det är att vara kvinna – på djupet. Som tur var råkade halva befolkningen tillhöra den här gruppen vars erfarenheter inte speglades i musiken, och Barbro Hörberg fann snart sina lyssnare.
Till slut blev hon även folkkär, inte minst genom sina föreställningar för barn, och för radioprogrammen dit folk fick ringa in och valde att berätta sina djupaste hemligheter. Barbro lyssnade, utan att döma. Hon visste att livet kunde vara hårt. Ensamt. Att det inte alltid blev som man tänkt sig. Och det var okej.
Själv gick hon genom skilsmässor i en tid när det inte var accepterat. Hon var banbrytande genom att vara kvinnlig låtskrivare och tonsättare när musikvärlden totalt dominerades av män. Hon adopterade ett barn från Korea och började tala om rasism, i en tid där den sortens diskussion knappt existerade
Barbro Hörberg var före sin tid i det mesta, ändå har hon försvunnit ur det kollektiva minnet. Jag erkänner att jag inte kände till henne alls. Kanske är det på grund av socialrealismen som var populär inom musiken på sjuttiotalet då hon var som störst. Det som idag uppfattats som omodernt, nästan lite pinsamt. Den lite naiva stilen som fanns i det efterkrigsisolerade Sverige före flygresorna, före internet. Det går knappt att föreställa sig för någon som är ung idag hur annorlunda tillgången till kulturella influenser var då.
Barbro Hörberg växte upp med en mamma som åkte in och ut på sjukhus för att få hjälp med sina psykiska problem. Dottern fick tidigt lära sig att vara duktig, med en rejäl dos av skam så fort hon störde ordningen. Revolten kom, tids nog. Hon blev artist, konstnär, och inte den bankirhustru hon provade på att vara, utan att bli lycklig. Hon valde friheten till ett pris av fattigdom. Det är sorgligt att läsa hur hon precis tagit sig över ytan, betalat av alla skulder, gjort sig ett namn och med det skapat friheten att få göra vad hon vill, musikaliskt och konstnärligt. Fått sitt djupt efterlängtade barn. Då kommer sjukdomen, bröstcancern som tar hennes liv – redan strax efter 40.
En av Barbro Hörbergs stora förtjänster är att hon skrev låtar om den vanliga kvinnan. Inte bara det: hon visade på hur många sätt man kan vara kvinna. Nyanser, även bortom de hora/madonna-ideal vi tampas med än idag. Det finns mycket här att inspireras av även för den som är ung nu.
Biografin är proffsig och genomarbetad. Samtidigt undviker den fällan som många i genren faller i, den som låter i stil med: ”och sen hände det här, och sen hände det här”. Alexandra Sundqvist löser kronologin snyggt genom att välja att undanhålla viss information, till ett senare kapitel där just den frågan avhandlas mer noggrant.
På så vis blir det aldrig tråkigt, och vi får följa de olika pusselbitarna i detalj, medan de läggs i ordning och bildar Barbro Hörbergs fascinerande liv. Min enda invändning är egentligen att språket i boken ibland går åt det som Barbro Hörberg själv ständigt brottades med – att bli lite för duktig. Begrepp som ”flinka fingrar” och ”allena” känns anakronistiska. I framtiden skulle jag tycka det vore spännande om författaren vågade omfamna sin egen röst mer.
Med ögon känsliga för grönt är en historia om Barbro Hörberg, men också om en tidsepok när Sverige gick från en bondsk naivitet till att bli det moderna land vi känner idag. Det är psykologiskt insiktsfullt på ett sätt som får mig att uppleva att författaren verkligheten har lärt känna sin huvudperson, och tänkt till för att förstå henne. Jag känner mig upplivad och tacksam för att Alexandra Sundqvist gjort den här kulturgärningen och lyft fram en banbrytande konstnär.
