Krönika: Det är dags att prata med barnen om porr (Jönköpings-Posten nov 2018)
Nu är det dags att prata med våra barn om porr. Ja, jag vet att det är jobbigt. Ja, jag vet att det är pinsamt. Men vi vuxna måste ta vårt ansvar som just det, vuxna människor. För det kvittar vad vi tycker om porr, faktum är att det är genom nätporr som dagens unga får sin sexualundervisning idag. Ett klick och en nioåring får se avancerad hardcore-sex med slag, spottloskor och kvinnor som kallas hora. Idag är det inte fråga om TV1000 eller knöliga tidningar under madrassen, utan de mest grova klippen finns tillgängliga billigt, lätt och anonymt. Genom det ges inte barnen själva chansen att utforska vad de gillar eller inte, utan de betingas från tidig ålder genom att förknippa sex med hur producenter som vill sälja videos och tjäna pengar, framställer det. Och ofta är det degraderande mot kvinnor, våldsamt och aggressivt.
Här blir det ofta klibbigt, när vi försöker diskutera porr. Många av oss vill inte verka värderande på andras sexuella fetischer. Vi vill inte vara töntiga och torra. Andra, som svensk Kvinnolobby, vill förbjuda porr, något jag tror är ganska svårt, med tanke på dagens tekniska utveckling. Så vad har vi för alternativ? I slutändan kvittar det vad vuxna människor tänder på att kolla på, eller pysslar med i sina sängkammare. Det vi måste prata om återstår: vad barn lär sig om sex genom att kolla på de här filmerna. Vad som blir ”normalt”. Vi vet att många börjar kolla redan på mellanstadiet. Jag hör om mammor som tvingas betala för trettonåriga döttrars underlivsvaxning för det är så unga idag har lärt sig att kvinnokroppen ska se ut, slät som i en porrfilm. Unga uttrycker att de är porrberoende, men blir inte trodda av vuxenvärlden. Tonårstjejer får problem med analen, för att de pressas till analsex eftersom deras pojkvänner tror att det är det ”normala” i ett samlag - och det är inte så konstigt. För så ser det ut i porrfilmerna de sett på nätet. Och hur ska de veta annorlunda – om vi inte sätter oss ner och snackar om det här med barnen.
I en artikel på SVT nyheter säger Vera, 13 år att killarna i hennes klass kallar sig "sadister". "De gillar typ att göra illa tjejen och säger att de vill strypa henne." Fabian, 14 år började kolla på porr som 10-åring. "I början var det mest vanligt sex men sedan behöver man se grövre grejer och rätt så sjuka saker för att gå igång." Jag är beredd på att sätta en hyfsad summa pengar på att de flesta av oss som är föräldrar idag inte hade ens hört talas om såna här grejer, i sjuan. Jag vet inte hur mycket forskning jag behöver se, för att känna mig övertygad om att en nioåring med plastisk hjärna, byggd för att lätt kunna lära sig nya saker – som kollar på filmer där kvinnor skriker på hjälp medan en man kallar henne fula ord – en ganska vanlig sekvens från nåt du hittar på nätet – kommer att påverkas i sin syn på sig själv, på andra, och framför allt: på vad sex är. Är det det här som är normalt? Hur ska barnet kunna veta att sex också kan vara helt andra saker, om ingen pratar om det? Att det kan handla om ömhet, om kärlek, om respekt.
Initiativet Porrfri barndom driver just nu en namninsamling, för att införa bank-ID och ålderskontroll när det gäller porr på nätet. De driver också frågan att alla skolor ska ha porrfilter, på skolans datorer och plattor. Jag har ingen aning om hur praktiskt genomförbart det är. Men det jag vet är att det finns något vi alla kan göra redan ikväll, efter jobbet. Och det är att prata med våra barn. Det finns vissa saker vi inte kan outsourca till andra, och en av dem är kontakten med våra barn. Det kvittar vad vi gör politiskt om föräldrar, ungdomsledare och alla som jobbar med barn inte vågar ha de här jobbiga samtalen. För just nu blir barn till tonåringar som blir till vuxna, som aldrig haft ett ordentligt samtal om hur sex med samtycke och kärlek kan se ut – och om hur det skiljer sig från de ser på nätet. Det finns porr, och det finns verklighet. Och bryggan däremellan måste komma från oss vuxna. Vi måste prata med barnen. Och det måste ske idag.
