Krönika: Kvinnor tar flaskan för att glömma patriarkatet (Svenska Dagbladet, dec 2017)
”Jag kan inte ens tänka mig att gå på en babyshower utan alkohol. Hur skulle jag annars stå ut med babyshowern?” Det säger Maria, en av mina bästa vänner här i New York. Här kallas vin ”mommyjuice”, och hyllas – med en blandning av skämt och allvar – som den bästa lösningen på all stress som det innebär att vara förälder och partner och samtidigt sköta sitt jobb, i ett samhälle där kvinnor förväntas återvända till heltidsarbete tre månader efter att de tryckt ut en ny människa till världen.
Även i betydligt mer kvinnovänliga Sverige ser numera alkohol på ställen som vore otänkbart för bara några år sedan. Flera biografer, matbutiker och bibliotek har angränsande avdelningar med alkoholservering, och att ta en drink i samband med löppasset eller att rent av dricka under träningen – som i ”beeryoga” – är inte ovanligt.
Många av de nya alkoholtillfällena i vardagen är också kvinnlig kodade: frisörer som serverar vin, manikyr med rosé, spa-reklam med bubblande champagneglas, och så vidare.
Att det blivit mer socialt accepterat för kvinnor att dricka hur mycket och varhelst de vill, ses ofta som ett tecken på självständighet – en fråga som uppmärksammades häromåret i samband med boken ”Som hon drack : kvinnor, alkohol och frigörelse” av Jenny Damberg och Lisa Wiklund. Glaset är ett tecken på en rebellisk frihetsjakt, med historiska band till 1920-talets flappers som pimplade badkarsgin och sjuttiotalets feminister som vågade sig ut ensamma på männens domän: baren.
Men bara för att män gjort något jättelänge, behöver det ju faktiskt inte betyda att det är bra idé.
Kvinnor – särskilt de i medelåldern – har fått en mer tillåtande attityd till alkohol, särskilt till vardagsdrickandet, jämfört med för några decennier sedan (enligt organisationen IQ:s årliga Alkoholindex).
Kanske handlar det om förändrade och mer tillåtande attityder i samhället.
Men det finns en annan, mörkare, aspekt av det här som det sällan pratas om, antagligen av rädsla för att verka moraliserande – något jag också brottas med, när jag skriver den här texten. Kvinnor i min ålder, trettioplussare, har växt upp med populärkultur som ”Sex and the city”, där neonfärgade spritdrinkar visas som höjden av cool och sofistikation.
I verkligheten gör alkohol oss fulare, sjukare och ja, väldigt trötta – möjligtvis med mindre ork, att förändra samhället. Den samlade forskningen visar också att kvinnors kroppar tål alkohol sämre än mäns, och att kvinnor snabbare blir beroende av alkohol. Det tar ungefär hälften så lång tid för en kvinna att bli beroende av alkohol som för en man, visar studier.
Dessutom: när man i ”Women and alcohol”-studien vid Göteborgs universitet studerade kvinnor och deras drickande på åttiotalet, svarade bara någon procent att de drack för att lugna nerverna. 2013 utgjorde de en fjärdedel.
Vi vet alltså att alkohol – generellt – är farligare för kvinnor, och många använder det för att glömma allt skit i världen.
Visst vore det härligt om kvinnors ökande alkoholkonsumtion bara handlade om frigörelse och att bryta normer och leva ut sitt sanna jag. Men så är det alltså inte.
Det finns säkert många komponenter här att väga fram och tillbaka, men åtminstone en del av sanningen tror jag handlar om att stå ut, i patriarkatet.
Där kvinnan förväntas kombinera heltidsarbete med att vara en kompetent förälder, och sexig partner.
Nu skakar patriarkatet i grunden, och i samband med det ser i alla fall jag i min omgivning fler och fler kvinnor – inklusive jag själv – som skär ner på åtminstone det negativt motiverade drickandet.
För att parafrasera Rumi: svaret på smärtan finns i smärtan. Inte i flaskan.
