IDA THERÉN ÄR skönlitterär författare och FRILANSSKRIBENT, BASERAD I LOS ANGELES och STOCKHOLM. MEST SKRIVER JAG OM LITTERATUR, konst och frågor som berör kvinnor och barn.

Läs mer om mig här

Bokrecension: Green Girl (JP) 170730

Bokrecension: Green Girl (JP) 170730

Ida Therén: Flickor dyrkas och dumförklaras

RECENSION Ida Therén har läst en feministisk kultklassiker som skildrar flicktiden, då allt ännu är oklart och då kvinnligheten ännu inte är stark nog för att hota svaga män.

Kate Zambrenos roman "Green girl" kom ut för några år sedan i USA. Den är redan en feministisk kultklassiker. Den handlar om amerikanska Ruth, en tjej i tjugoårsåldern. Hon har åkt till London och arbetar på "Horrids", ett mycket tunt maskerat Harrods. Hon sprutar – symboliskt nog – parfymen "Desire" på besökare, i hopp om att de ska köpa den.

Det är en sliskig, ungdomlig parfym som doftar Britney, Paris Hilton, Ariana Grande. Sinnebilden från den unga flickan, hon som vill så mycket men ännu inte är där. Hon är som en puppa som vill bli till fjäril, en knopp som vill blomma. Hon vet, att hon bär alla de där vackra kronbladen inom sig. Men än är de inte där, än kan vi bara skymta dem som rosa ådror i den växande knoppen.

Jag tänker på det poeten Ann Jäderlund kallar smultronton.

Allt det, är Ruth.

Hon drömmer om gamla Hollywoodfilmer, försöker återskapa en modern version av filmen "Breakfast at Tiffanys". Ser sig själv utifrån, som på en scen.

Jag tror att många unga kvinnor, och äldre flickor, kan känna igen sig i den här känslan. Av sökandet, efter något mer. Men man vet inte var. Vill skapa något, men vet inte hur. Vill säga något, men vet inte vad.

Allt finns i luften, en föraning, en doft. Vad, var, hur? En knopp som ska bli blomma. Måste bara lita på processen, på flödet. Att det kommer när det ska. Ruth, the Green girl. Grön, som i meningen oerfaren. Grön, som i vacker, grönskande. Männen, som alltid tittar. Ruths egen ambivalens inför uppmärksamheten beskrivs perfekt av Zambreno: Titta på mig / (titta inte på mig) / Titta på mig / (Titta inte på mig).

Flickan, förknippad med färgen rosa. Ännu inte utslagen. Rosa, en blekare röd. Röd, passionens, styrkans färg.

Vi lever i ett samhälle besatt av att hylla ungdom. Som lurar i oss att vi ska peaka vid 25. Vi hyllar sångerskor som är arton, kallade Jennifer Lawrence världens vackraste kvinna när hon precis passerat 20-strecket.

Ruth är allt det som Britney Spears satte ord på i låten "I'm not a girl, not yet a woman". Det där mellantinget, mellanrummet fullt av förväntan. Det som sexualiseras i samhället, den barnkvinnan som blivit musa för otaliga manliga kreatörer. De vill ge sig på henne, suga ur henne kraften innan hon blivit kvinna nog, att veta att stöta ifrån klamrande händer.

En potens, i de där åren. När fertiliteten spirar, kinderna blossar.

Innan kvinnligheten hinner bli en styrka, som kan hota svaga män.

Vi dyrkar, idoliserar flickan. Samtidigt som vi dumförklarar vi henne, tystar henne. Uppskrämda av sann, stark kvinnokraft. Den som vet vad den vill, vet vad den behöver.

En riktig kvinna.

Den skrämmer skiten ur folk.

Kvinnor är inte svaga, som patriarkatet har trivts med att lura i oss. Vad är en riktig kvinna? Hon är som en björn, hon skyddar de sina.

Män, som länge trott att vägen till styrka är att trycka ner andra. De smarta, de nya männen, de inser nu. Att vägen till manlig kraft är att lyfta upp, stärka kvinnor. Vi växer, tillsammans. Sida vid sida.

Ruth gör det tjejer i tjugoårsåldern i ett annat land, på en annan kontinent, gör: går på fest i gamla lagerlokaler, tar ecstasy, har trekant och ligger med bartenderkillar fast hon inte riktigt vill. Men allt sker långsamt, avskalat, berättat från en anonym berättares synvinkel.

Det påminner om franska nya vågen-filmer, om Marguerite Duras distanserade blick. Ruth, som ständigt ser sig själv utifrån – även hon betraktas av oss, genom berättarens öga. Avståndet är både bokens styrka och svaghet. Dramaturgin ligger nära vad som brukar kallas en feminin, mer "varande" energi, snarare än en maskulin, "aktiv".

Det är inte själva handlingen som är bokens styrka, utan hur Zambreno använder språket. Poetiskt, fräscht. Meningar som "Hon önskar att hon kunde tvätta bort sig själv från dessa smutsiga gator. Eller killen som rör vid sin lyxiga Macdator "med mer omsorg och känsla än han senare kommer att röra vid henne".

Det händer inte så mycket. Vi kommer aldrig riktigt nära Ruth.

Men kanske går det inte att lära känna någon, som inte riktigt känner sig själv. Ännu, i alla fall.

Men häng kvar, Ruth. Det kommer.

LÄNK

Krönika: Att välja det rätta före det lätta (ETC) 170803

Krönika: Att välja det rätta före det lätta (ETC) 170803

Debatt: Sök inte svar i porren, utan i dina känslor (Aftonbladet) 170730

Debatt: Sök inte svar i porren, utan i dina känslor (Aftonbladet) 170730