Bokrecension: Brev till min dotter (Svenska dagbladet) 170417
En antologi påverkas mycket av redaktören. Vem är den, vem känner den, vad har den själv haft för upplevelser som präglar urvalet. I ”Brev till min dotter” har Elcim Yilmaz valt en rad skribenter med vissa gemensamma nämnare, som även hon själv delar. Flera har upplevt trauman, med bristande stöd från föräldrarna. De vill bryta mönstret, vara där för sina barn. Och mer specifikt vara där för sin dottern.
Yilmaz själv skriver i en stark introduktion om händelserna som fick henne att ta tag i projektet. Hon drabbades av dödlig sjukdom, trodde hon skulle försvinna ur dotterns liv. Vem skulle då bli ansvarig för barnet, när kontakten med resten av den blodsbundna familjen inte var tillfredsställande?
Det blev till ett brev till dottern som är början på antologin. En rad kända svenska skribenter deltar med brev till sina döttrar. Alla texterna är läsvärda. Det finns ingen som riktigt ger mig svindel, men de håller en jämn höjd, och det är fint och personligt, med en och annan reflektion som får mig att tänka till.
De flesta medverkande är känsliga kvinnor som tvingats bli hårda, på grund av vad världen levererat till dem. Flera uppmanar i sina brev till döttrarna till samma sak: Bråka med mig, öva dig inför världen. Jag kommer att fortsätta finnas här, älska dig.
Det finns många kloka råd: var försiktig när du uttalar dig om ditt barns val av partner. Förvänta dig inte rättvisa i förhållande till manliga kollegor i karriären. Tjafsa med överhögheten hellre för ofta än för sällan. Lär dig om din klitoris. Prata inte skit om dina vänner. Låt ingen röra dig om du inte vill. Var inte så självkritisk. Gör dig fri från ideal.
Älska dig själv. Ett annat bra tips: om du väljer att bo med någon med penis när du blir stor, välj någon som kan prata, ”trots denna penis”. Du som tyckte tonen lät bekant gissade säkert rätt, citatet är från Martina Montelius, som medverkar med sin typiska humor.
Flera av skribenterna har upplevt två eller flera världar medan de själva växte upp. En religiöst konservativ och en frigörelse. En utländsk och en svensk. Men styrkan i bandet mellan mor och dotter – på gott och ont – förenar dem alla. Maxida Märak vittnar om hur mamman blev lämnad av sin livs kärlek under graviditeten. Trots sorgen valde hon att inte dra in dottern i ilska och hämndlystnad. ”Hon sa bara bra saker, och jag slapp växa upp förbannad på någon jag inte ens kände. Min mamma hade kunnat skapa ett tomrum inom mig, men hon gjorde tvärt om”. Det är inspirerande, och om något, ett tecken på styrka och mod.
Katarina Mazzetti skriver om fördelarna med att fler män upplever jämställdhet i hemmet: ”[de] som kommer att fortsätta umgås med sina ungar livet ut även efter skilsmässa och inte kommer att sluta bittra, alkoholiserade och ensamma i kala smålägenheter utan gardiner där telefonen aldrig ringer”.
En av de mest kraftfulla texterna är av Nabila Abdul Fattah, som berättar att vissa av hennes egna sår kommer hon aldrig att omnämna för dottern – de är för tunga för barn att bära. Att se ärren räcker. Det är en kraftfull påminnelse om hur mycket vi inte vet om våra medmänniskors – och ens våra föräldrars – förflutna. Hon uttrycker det så fint, hur att vara mamma är att ”vara både både världsbäst och avgrundshemsk på en och samma gång.” För är det inte precis så det känns?
Mot slutet lämnas också några sidor där bokens läsare själv kan skriva sitt brev till sin dotter. Jag är inte helt säker på målgruppen - döttrar eller mödrar? – men tänker mig att boken absolut kan vara en fin present till en ung tjej från en modersfigur.
Alla texterna förenas i tankar kring kraften som finns i en mors kärlek. En som vilar där, ordlös men ofta beredd att offra allt när det behövs. Eller, som Elaine Eksvärd skriver: Har du svårt att stå upp för dig själv – föreställ dig att någon hade sagt det till din dotter.
