Krönika: Djup vänskap kräver ärlighet – Jönköpings-Posten (jan 2018)
Jag satt i min kompis Satus yogaklass och plötsligt fick jag en insikt. Att en dröm har gått i uppfyllelse.
Jag är en person människor vill vara vän med. Ett så djupt sår i mig, som äntligen hade läkt.
Hela livet brukade jag avundas kvinnor som har många vänner. Medan jag har känt mig ensam, utanför, vald sist, aldrig bjuden på fester. Aldrig riktigt känt att jag passar in. Att jag blir omtyckt på avstånd, men aldrig på nära håll.
Att jag är en bekant, men inte en vän.
Ända sedan jag var barn har jag känt mig ensam, på djupet. Har inte känt mig förstådd, på allvar. När jag uttryckt mina tankar har jag känt mig jobbig. Ibland har jag säkert varit det också. Sagt och gjort korkade, egoistiska saker. Men ofta, har jag känt att den känsliga sidan, innanför hårdheten utanpå inte har kommit fram, blivit sedd. Jag har avvisat människor - och min själv - för att komma mig nära, av rädsla att bli avvisad, om jag visar vem jag är.
Det synsättet har dominerat mina relationer under stora delar av mitt liv. Ända sedan jag började prata i ettårsåldern har jag utmanat sociala regler, strukturer och status quo. Det är inte så populärt. Och självklart rätt ansträngande för de i närheten - något jag får känna på nu, när jag fått ett barn som är likadant. De flesta vill inte att nån ska påpeka att saker inte är bra. De vill bli strukna medhårs, styra och ställa och köra på utan att någon ifrågasätter.
Det är inte riktigt min grej. Min stil är mer som ett av de där trollen i Ronja Rövardotter: ”vaffödådå,. varför gör de på detta viset”? Då blir man ”jobbig”.
Följden är att jag har internaliseras bilden av mig själv som just det. Jobbig. Omöjlig att älska. Ska vara tacksam, om någon ens står ut med att höra mitt prat.
Jag fick min första mogna, riktigt jämbördiga och aktivt valda vänskap för en handfull år sedan. Jag var gravid och alla jag trodde var mina vänner, visade sig vara mer ytliga bekantskaper. Vad är en ytlig relation? En där man inte vågar vara ärliga med varandra. En där man inte vågar visa även sina negativa känslor, vågar berättar hur man känner på riktigt. Som är där, även när man går genom något komplext och ansträngande, och inte är glad och lätt att ha att göra med. En artig relation, är aldrig en djup vänskap. Men så träffade jag någon, som var där, även när det var jobbigt. Som ville komma närmare, på djupet.
Det var en så ny, underbar känsla. Att någon ville vara vän med mig. Med mig? Men varför. Min första reaktion: Jag vet inte vad du vill ha ut av mig. Varför skulle någon vilja vara vän med mig? Hon hatar mig nog, egentligen. Hon vill nog inte mitt bästa, eller jag hennes, för då blir vi avundsjuka på varandra.
Så gick mina tankar.
Det tog ett tag, att vänja mig. Acceptera, att hon verkligen ville mitt bästa. Att hon brydde sig. Att vi inte tävlade, utan när en mådde bra, mådde den andra bra. På riktigt. Ett sår i mig, som började läkas. Plötsligt dök fler och fler upp, och jag fann mig omgiven av en massa vänner. Vänskaper, som alla var djupa, ärliga, autentiska.
För något år sedan trillade en viktig polett ner, som ytterligare hjälpte läkningen. Att det är ju inte jag som är jobbig. Det är ju det jag säger, att människor blir utmanade. Som de tycker är jobbigt.
Men det är en sak att förstå något logiskt, och att verkligen förstå det, med kroppen. Det är som yogastilen en av mina vänner undervisar i, som kallas ”embodied flow”. Att ”embody” något betyder att integrera det, känna det med i kroppen - inte bara förstå det med den analytiska hjärnan. Att varadet.
Känna.
Och i den stunden, precis innan yogan skulle ta slut och savasana - bokstavligt översatt: att öva sig på att dö - avslutar klassen slog det mig.
Att insikten äntligen passerat inte bara hjärnan, halsen där orden kommer ut, hjärtat där vi känner ömhet utan ända ner i roten, på djupet.
In i hela kroppen.
Att jag kan vara en bra vän. Jag kan vara omtyckt, av att bara vara. Att det finns människor, som förstår mig.
Nu, när jag funnit mig själv på ett djupare plan. Då har också ”mina” människor funnit mig. För hur skulle de kunna hitta mig innan? När jag inte ens visste vem jag själv var.
En helt fantastisk känsla. Att det finns människor som vill umgås med mig, bara för att känna in min vibb. Jag måste inte prestera, säga något roligt, smart, ge råd i deras relation eller hjälpa med deras karriär. Att det finns de som bara njuter av mitt sällskap. Av min närvaro. Det finns glimtar av tvivel, men för det mesta vågar jag vila i känslan. Att jag måste lita på det, att de omkring mig verkligen uppskattar mig. Våga lita på, att det finns vänner för mig.
Det finns kärlek, även för mig, i det här livet.
Då, den dagen, när jag satt där på yogamattan, kom det några läkande tårar. Det djupa såret, som inte bara slutit sig, utan där även sårskorpan började lossna. För det kan ta lång tid att läka det som går djupt ner. Det hjälper inte att bara vara medveten om något, och prata om det. Man kan prata och prata, i terapi eller med vänner. Man måste också känna det. Integrera det. Förändra sitt mönster.
Låta det läka klart, utan att peta i det för mycket.
Vara snäll mot sig själv. Vårda sina sår.
