Bokrecension: Joakim Pirinen - Anspråkslösa förlag - Svenska Dagbladet 021119

Det är en farlig tid att vara en man i USA, sa Donald Trump nyligen angående turerna kring #metoo. Komikern Sarah Silverman rättade honom: En farlig tid om du är en man som våldtar folk.

Joakim Pirinen presenterar sig med att han "har gett ut tjugo böcker i eget namn och medverkat i oräkneliga andra. Bortsett från det överspelade albumet ’Socker-Conny’ har inget uppskattats efter förtjänst, det vill säga nästan inte alls". I sin nya bok "Anspråkslösa förslag" samlar han precis som titeln antyder en rad absurda idéer. "Denna samling anspråkslösa förslag riktar sig till staten och samhället i allmänhet, och individer som känner ansvar i synnerhet."

Efter att ha läst förslagen inser man att en hel del av dem kanske inte är så dumma, trots allt. Som i första kapitlet när Pirinen konstaterar att Norrlands avfolkning kan lösas genom att man bygger världens största berg- och dalbana. Vi tas med på en vindlande resa genom Pirinens barnsligt fria fantasi, det är som om en kille i reklambranschen istället för att skriva käcka utläggningar på baksidan av havremjölkpaket valt att bli en obskyr författare. Sci-fi-serien "Black mirror" möter "eller så borde vi bygga en jättestor kanelbulle"-avsnittet av komediserien Yrrol, där en ganska rimlig och kul ide efter hand spårar ur och nuddar vid mörkret. Det vinglar ständigt mellan geni och galen vetenskapsman.

Pirinen tar upp varför Stockholms jordbävningsfria mark borde ha fler skyskrapor, filosoferar kring hur alla godisbitar är små skulpturer, varför vi bör starta krig på rent litterära grunder, införa totalförbud för manliga präster och hugga av ett finger när vi skiljer oss.

Förutom idéer kring stadsbyggnadsplanering delar Pirinen med sig av nästan 400 förslag på alternativa ord för snippa (för att jämna ut obalansen kring könsorganens antal smeknamn): "143. Den gömda nyckelpigan" och "188. Madonnan från vidderna". Han ger också förslag på hur vi istället för att försöka förnya Svenska Akademien bör föra den tillbaka till sitt ursprung. “Ledamöterna äga rätten att förse hvarandra med pekuniära medel utan gräns. 6. De må upphvakta sin Konung med hyllningsdikter, komplimanger och små Gåfvor."

Just greppet med de olika listorna får mig att tappa intresset ibland. Andra delar är väldigt fina och tänkvärda, som: "Alla vill bli kända. Tills de blivit det. Då vill de inte längre. Det var inte vad de tänkt sig. […] Du är den av gudarna utvalde.  I likhet med järnålderns fiskarkungar kan du när som helst offras. […] Ditt fall renar samhället. Det måste upprepas med jämna mellanrum fast med olika offer."

När det är som bäst känns det som att någon stoppat ner Sture Dahlström, svenska Mad, en uppfräschad Hasse och Tage, en bibelstudent och en nördig mellanstadiekille som gillar dinosaurier i en mixer.

En styrka i boken är det rått personliga, när vi får glimtar av Pirinens privatliv. Det är här Silverman-citatet ovan kommer in. För Pirinen lyckas med konsten att skriva om en "sur vit medelålders man" som erkänner sina porrvanor utan att framstå som totalt gubbsjuk. Han lägger fram rimliga icke-misogyna idéer om jämställdhet och minoriteter utan att tafsa på sin egen integritet; det känns inte som om han lismande försöker försköna sig själv.

Snarare tycks berättarjaget vilja säga: Det här är jag, och jag gör så gott jag kan. Och vem kan begära mer än det. Jag skulle gärna se mer av det mörka, råa som vilar under ytan. Vad händer om han går ännu ett steg djupare mot det privata, och släpper humorns skydd? Det är jag extra nyfiken på.