Essä: Frida Hyvönen och kvinnlig kraft (Svenska Dagbladet) 161117

ESSÄ

Han häller kaffe på henne och isolerar henne från omvärlden. Hon anklagar sig själv, som inte har vett att göra slut. På Frida Hyvönens oumbärliga nya album ”Kvinnor och barn” får vi kliva rakt in i ett smärtsamt, destruktivt förhållande. Ida Therén lyssnar, lider och hittar förlösning.

Kvinnlig kraft har pressats tillbaka i tusentals år. Den patriarkala ordningen, den skeva, giftiga manlighet som bygger på dominans istället för omtanke och beskydd, har fått regera världen. Det är en manlighet som utgår från rädsla snarare än sann styrka. Och som skapar en kamp om vem som ska bestämma, äga relationerna, och skräck för kvinnligt inflytande. Genom historien har kvinnor som talat med egen röst hämmats och förlöjligats. Rädslan för att misstros har gjort att kvinnor har hållit tyst om otrohet, om mäns våld mot kvinnor, om sexuellt våld; om allt sådant som kan vändas mot offret och ge henne skulden.

Frida Hyvönen har varit tyst i fyra år, men när hon nu släpper nytt material är det rått och förkrossande ärligt. Det här är en kvinna som vill höja sin röst, uttrycka sin sanning.

”Du vill vara nära mig. Luta huvudet mot mig. Fånga strålarna från mig. Jag kan inte klandra. Frågan är kan du imponera på mig?”

”Imponera på mig” är den första singeln från Frida Hyvönens nya skiva ”Kvinnor och barn”. Singer/songwriter-soundet möter frågor som doftar av modern r’n’b, eller mer specifikt av: Destiny’s childs ”Independent woman”. Båda är förrädiskt medryckande popsånger, med ett djupare ämne, fyllda av frustration och sorg.

Skivan ”Kvinnor och barn” målar upp ett kargt, naket landskap där fokus ligger på sången. Frida Hyvönens röst har aldrig varit så djup som här, och hon har valt bort engelskan för att i stället sjunga på svenska. Texterna kretsar på olika sätt kring kvinnlig kraft – och hur män reagerar på densamma. Inte sällan: med rädsla, försök till dominans. Våld.

”Du tycker det är härligt med en kvinna som kan allt [...] Tror du att jag är glad och nöjd med att få slita hårdast / min önskan är att lägga mig i en varm famn och vårdas.”

Två låtar verkar handla om samma person. Vi kan kalla honom Parismannen. Pojkvännen med ett flin som en svulten gammal varg och lena pojkögon av sammet. Han som utnyttjar berättaren ekonomiskt, skriker och kastar saker på henne, som får henne att ”tro att hans lynne var mitt fel”. De flyttar till Paris, hon isoleras från sina vänner, ensam med hans vredesutbrott. Blir dubbelt bestraffad, av mannen – och av sig själv:

”Jag skämdes över dig, och över mig som försatt mig i sån röra och inte hade vett att göra slut”.

”Att det kunde hända mig / jag skämdes och fortsatte stänga av”.

Men så kommer de, de där magiska ögonblicken när allt är normalt och han är snäll. Och hon dras tillbaka in i elden. Frida Hyvönens avskalade sång går genom märg och ben. Den ger röst åt många kvinnors erfarenhet av män som dragits till deras kvinnliga styrka, men inte klarat trycket. Som försökt dämpa den fantastiska kvinnan till en lägre nivå. Där hon kan behärskas, kontrolleras och ägas. Frida Hyvönen sätter ord på den upplevelsen. Tvingar oss att konfronteras med många kvinnors verklighet. Den som så ofta tystats ner.

Men kanske är vi på väg in i en ny tid. Som Åsa Beckman påpekade tidigare i år ser vi numer att kvinnor inte längre självklart håller mäns hemligheter. I bioaktuella ”Dagen efter denna” med Isabelle Huppert är slutscenen subtilt genial: den före detta maken (spelad av André Marcon) som lämnat Hupperts rollfigur för en ny kvinna drar en snyfthistoria om att han är ensam över julen. Huppert nickar bara kort och stänger ytterdörren efter honom, för att förbereda festmåltiden för barnen som kommer på julmiddag. Genom att inte göra något alls för sitt ex iscensätter hon en revolt: hon sopar inte upp efter honom, hon ber inte om ursäkt för att hon har behandlats illa. Nu är det den vuxna mannens tur att ta konsekvenserna av sina egna beslut.

På samma vis struntar Frida Hyvönens berättare i att svara på mejlet från det våldsamma Parisexet. Hon har just läkt klart från relationen, där han hällt kaffe över henne och knäckt hennes dator. Hon vill inte vara kompisar. ”Du var världens sämsta vän” sjunger Hyvönen med sådant eftertryck att huden knottrar sig.

Men ett maktskifte kommer inte utan motreaktion. Vad händer när maktfullkomliga män inte längre kan ta stabiliteten för given? När de kläs av sin manliga dominans och, likt kejsaren, måste stå nakna? Jo, det som brukar hända när någon håller på att tappa greppet: han eller hon gör allt för att inte släppa taget om den gamla ordningen. Det kan vi se just nu i politiken, där populister som Donald Trump vinner röster hos grupper av män som förlorat sina tidigare privilegier med hjälp av nedsättande uttalanden om kvinnor och invandrare.

När Hyvönen sjunger om sin så småningom avsnoppade förtryckare berättar hon alltså inte bara sin egen historia, utan också om något mycket mer universellt. ”Kvinnor och barn” för upp viktiga ämnen till ytan och blottar osynliga strukturer som tidigare varit svåra att uppfatta. Vilket är en konstruktiv gärning i sig: för sådant ingen talar högt om kan vi inte bemöta, och heller inte bekämpa.

Mycket av det som texterna berättar om framträder som fruktansvärt smärtsamt. Men just genom att rota i de allra djupaste såren fungerar låtarna förlösande, på flera plan. Då hon sätter ord på skammen och smärtan så tvingar Hyvönen oss, lyssnarna, att både lida och läka med henne. Det gör ont, men att skynda på en läkeprocess innebär bara förnekelse. Här tvingas vi öppna såren, lida av smärtan, gräva runt tills vid hittat pistolkulan och faktiskt kan ta ut den – för att sedan kunna låta huden läka ordentligt.

Titellåten på ”Kvinnor och barn” handlar om mäns krig och konflikter där offren blir de som ingen lyssnar på: kvinnor och barn. ”Min moster sa att de borde ha frågat mig hur man löser ett problem”, sjunger Hyvönen med skälvande tyngd. Kanske är det kvinnors tur nu, att bli lyssnade på och tagna på allvar. När det inte finns någon skam finns det heller ingen rädsla. Och den som inte är rädd, kan göra vad som helst.

IDA THERÉN

PUBLICERAD I SVENSKA DAGBLADET  17 november 2017